Jag började i ett lagom tempo och placerade mig bland de första. Killarna springer på vilket jag tog för givet. Med plötsligt, efter ett tiotal minuter börja de att gå och jag springer förbi, med Pauline och Mathilda. Hela vägen tog jag sällskap av Pauline. Jag peppade henne och hon peppade mig i form att att fortsätta springa och inte göra det som är väldigt enkelt och skönt - nämligen att börja gå.

Efter målgång tog det bara några få minuter tills vi var peppade och glada igen. Jag trodde jag skulle vara helt död. Nu, det är nu man ska fortsätta hålla igång. Tänk att springa denna rundan två gånger i veckan. Oj vad jag hade varit stolt över mig själv då.

Nu: Börja göra matteuppgifter. Har latat mig lite för länge nu!