Att uppskatta



Jag har ett stort hjärta. Jag är känslig. Jag bryr mig. Ibland händer saker i livet som förändrar allt. Min värdmammas pappa gick bort i torsdags, fyra dagar sedan. Dessa fyra dagarna har fått mig att tänka väldigt mycket på vad små saker verkligen kan betyda. Tracy är den bästa värdmamman jag kan föreställa mig och jag älskar henne så otroligt mycket. Att se henne helt förstörd gör ont. Dagen jag fick reda på vad som hade hänt kom som en chock. Jag förstod det inte. Ingenting. Tomt. Vad har hänt? Där stod jag, i skolan, med Tracys armar runt min midja och ett hjärta som bultade alldeles för fort. Inte mitt, utan hennes.

Tiden gick och jag förstod fortfarande inte vad som hade hänt. Det var som att jag plötsligt inte förstod vad orden betydde. Vi hoppade in i bilen med riktning mot min värd-mormor, då det var hennes man allt handlade om.

Fortfarande förstod jag inte vad som hade hänt, men när Tracy började prata, då föll tårarna som aldrig förr. "Är detta verkligen sant? Är vi helt säkra? Du vet inte hur nära jag var min pappa!". Min pappa. Jag älskar honom över allt annat. Skulle någonting likvärt det som hände hända honom kommer min värd gå under för en allt för lång tid. Även om det inte handlar om döden, utan om att han skadas. Det gör ont bara jag tänker på det. Jag vågar inte tänka på det, jag vill inte tänka på det. Jag vet att jag inte kommer behöva göra det förrän om länge, men oj vad livet kan ändras snabbt.

Med detta inlägg vill jag egentligen bara säga till alla mina nära där hemma att Ni är fantastiska, guld värda och jag älskar er så mycket. Jag vill speciellt säga de tre orden till farmor, farfar, mormor och morfar. Jag vill att ni ska veta att jag verkligen älskar er och det har jag alltid gjort.

Idag var begravningen för honom. Jag trodde inte att det skulle vara så svårt. Jag trodde att jag var klar med tårar och oregelbunden andning efter torsdagen, men idag kom de igen. När nära och kära höll tal i kyrkan, när pastorn uttalade de allra finaste orden och när tiden var inne att säga hejdå. Hejdå. Hur säger man hejdå för alltid? Är det för alltid eller återförenas man någonstans. Kanske i himlen?

Pearl blev 64 år gammal. Han var en lycklig man som uppskattade naturen och älskade Kentucky. Det var där han spenderade sina sista dagar som en frisk man och ingen kunde ana någonting om det hemska som hände. Han älskade sin fru och han älskade sin familj. Det var något man kunde vara säker på.

Låt honom vila i frid, för alltid. Låt våra tankar gå åt familj och nära vänner. Och jag ber er att berätta för de ni älskar hur mycket hon/han betyder för er en extra gång denna vecka.

Nu är det dags för mig att sova. Godnatt! ♥


A Heart In My Eye



Glad, i väntan på helgen. Arg på grund av skolan. Förväntansfull av längtan efter ett varmare klimat. Frustrerad inför morgonens uppstigning (hej sämsta morgonhumör).

Peace! ♥



En enda känsla

Jag har svårt för starka känslor. Det är sällan jag gråter, men otroligt vanligt att jag skrattar. Det är sällan jag älskar, betydligt vanligare att jag gillar.

Det händer att jag gör fel. Det händer att jag brister ut i panik av rädslan att förlora. Men jag har aldrig någonsin ångrat en handling jag gjort i mitt liv. Aldrig någonsin.

 

Idag är jag extremt glad. Tankarna på helgen och hur fantastiskt det ska bli får mig automatiskt att le när jag sitter här i mitt rum och har glömt av allt vad plugg heter för sekunden.

 

Nu är det dags att återgå till verkligheten. Det är ju faktiskt bara onsdagskväll.

Vi hörs bloggen!♥

 

bild från sommaren 10


Words

Allt gick som jag ville, livet var ett enda stort, starkt, gult sträck utan ett enda åskmoln. Jag vaknade med känslan av lycka och somnade ännu gladare. Varje dag fick mig att känna perfektion. En perfektion som jag aldrig trodde skulle existera.

Jag hade flyt från tidig morgon till kolsvart natt. Allt gick exakt enligt planerna och att bara känna positiva känslor är jordens alla guldtackor värda. Men det håller inte..


Ett liv av bara lycka existerar inte. Jag visste det, jag har känt det förut. Men denna gången trodde jag det var min tur. Min tur att få leva drömmarnas liv. Ett liv fyllt av givande och tagande, positivt och roligt, när allt går bra. När man kan se det positiva i precis allt.

Men det gula sträcket fick sina åskmoln, och jag befinner mig precis under dem.



RSS 2.0