Taggen

Hej eller hello
Jag är 16 och skall till USA för ett high schiool year till hösten. Jag fick tipset av en kompis att spana in din blogg. Den är ju bara så bra. Men jag börjar bli lite nervös redan, ett helt år liksom. 
Jag har några frågor:
Längtar man hem mycket? Saknar man föräldrarna? Har man kvar kontakten med kompisarna hemma? Har eller hade du nån kille i Sverige, i så fall hur går det att vara borta från honom?
Jag är nog mest rädd för att få hemlängtan.
Hoppas du vill svara, tack för sjukt bra blogg.

Först av allt, GUUD VA KUL! Jätteroligt att du har bestämt dit för att åka!! Ska jag vara helt ärligt var jag inte allt nervös när jag åkte. Detta året har varit en dröm så långt tillbaka i tiden jag kan tänka. Jag har liksom alltid velat göra detta. Dock tyckte jag att jag var helkass på engelska när jag åkte, men samtidigt visste jag att de åtminstonde skulle förstå mig när jag pratade. Löjligt nog började jag faktiskt prata lite engelska med mamma och pappa innan jag åkte, för att se att jag inte var helt ute och cyklade liksom... Japp, skratta på haha!

1 år är en lång tid, men om du tänker efter på vad som händer hemma på ett år är det inte speciellt mycket. Det gamla vanliga, dagarna ser likadana ut, vännerna är samma, även om du kanske får fler osv. Du fattar grejen. Så på den fronten behöver du inte vara rädd att liksom missa något.

Jag ställde in mig själv på att det är 1 år som gäller. Jag är väldigt envis (ibland lite för envis) så jag tvekade inte på att jag skulle klara det, men vad händer om jag verkligen inte trivs? Jo, jag får byta ställe. Mina familj har alltid stöttat mig så mycket i allt jag har gjort, och även i detta ämnet klargjorde dem att vad som än händer kan jag alltid ta stöd hemifrån. Vill jag flytta är det bara att säga till så fixar dem resten. Vill jag hem, säger jag till. Vill jag att de ska komma över, säger jag till. Det var en väldig trygghet.

Hemlängtan måste jag säga att jag inte har haft så mycket. Däremot var det en annan utbytesstudent som bodde i samma familj i början, men hon längtade hem en del osv så hon åkte faktiskt hem efter halva året, dvs i julas.

Mina föräldrar kom och hälsade på mig i jul, och när de åkte hem igen kändes det nästan som att jag ville åka med. Men när de åkte och allt gick tillbaka till normalt igen så kändes det bra. Nu går mitt år mot slutet. Jag har fortfarande månader kvar, men mer än hälften är gjort. Känns ganska tråkigt!

Jag har inte jättemycket kontakt med mina svenska kompisar. Jag pratar lite då och då med de närmsta, men när jag kommer hem igen är jag säker på att de finns där för mig och allt kommer vara precis som det var när jag åkte. Det är liksom lite svårt att leva två liv. För i USA lever du ett helt nytt liv, det är som en ny start. Och att samtidigt hålla fast vid det gamla livet som är som pausat undet ett år är svårt alltså...

Jag hade ingen pojkvän, men jag antar att det är ungefär lika svårt att lämna honom som att lämna vänner och familj. Vad som är annorlunda här är dock hur man dejtar och relationen mellan tjej och kille. Många familjer låter inte en tjej och kille vara ensamma i samma rum, även om de är tillsammans. Detta är extremt störande enligt mig, men men, det är bara att acceptera det.

Min första familj var kristen och jag fick gå till kyrkan med dem. Men på grund av att min förra värdmammas pappa dog, och min värdmamma och värdpappa separerade vad jag tvungen att flytta och det positiva med detta är att jag fick faktiskt en extremt bra familj (med en värdsyster i samma skola, och i min ålder), plus att jag inte behövde gå till kyrkan. Det hade jag förmodligen inte orkat hela året då jag själv inte är kristen.

Hoppas detta svarade på alla dina frågor. Är det ytterligare kommentarer eller något du undrar över, tveka inte på att fråga. Annars önskar jag dig ett fantastiskt år! Se bara till att vara öppen för nya saker, och våga släppa efter på vad du har där hemma, för de finns kvar när du kommer tillbaka igen.